Vi har dragit den högsta vinstlotten för vi är födda i det här landet. Så många gånger har jag sagt den meningen till mina barn. Ett land där vi tar demokratin för given. Jag minns en berättelse från min ungdom.

Tacksamhet  

Vi har dragit den högsta vinstlotten för vi är födda i det här landet. Så många gånger har jag sagt den meningen till mina barn. Ett land där vi tar demokratin för given. Jag minns en berättelse från min ungdom. En vän som varit i Sydafrika och volontärarbetat vid det första demokratiska valet i Sydafrika efter att apartheidregimen fallit. Jag minns hennes gripande berättelser om de gamla som med stor möda kämpat sig till vallokalen. Ingenting var viktigare för dem än att få rösta. Att få vara en del av en demokrati. Det finns inget finare, inget mer ärofyllt.

I Ukraina skyddar människorna sitt land och sin demokrati med sina liv. Krig i Europa. Från min hemstad Uppsala är det lika långt till Ukraina som till Luleå. Kriget är så nära. Så skrämmande nära. När vi möter människorna i de dagliga nyhetssändningarna är det nog fler än jag som slås av att det kunde varit vi. Dessa människor som levt sina liv, planerat för hämtning på dagis, middag med vänner och packat barnens skolväskor alldeles nyss. Vi möter tårar och förtvivlan men också en enorm kampvilja och ett enat folk som är beredda att dö för sitt land och för sin demokrati.

På min arbetsplats arbetar många som också flytt från krig och hot. Jag slutar aldrig imponeras av den livskraft som jag så många gånger mött i olika människoöden. Många av våra medarbetare inom vården vet vad det ukrainska folket genomlider. De har varit där, flytt över mörka hav i livsfarliga båtar, vandrat över kalla berg, suttit gömda i lastbilar och sedan kommit till ett land långt borta. Ett land som de sedan tagit till sina hjärtan, lärt sig språk, utbildat sig och bildat familj i. Vilken styrka som bor i dessa människor!

Låt mig berätta om A.

A växte upp i på en gård på landsbygden i Afghanistan med mamma, pappa och syskon. Det var fattigt och att vara barn innebar att ingå i gårdens gemensamma arbetskraft. A hade turen att födas som man i Afghanistan och fick därför gå i skolan. Efter skolan fanns ingen tid för lek. I stället fanns givna arbetsuppgifter som A ansvarade för, bland annat att hämta vatten och ved och sköta om gårdens djur.

”Det är svårt för oss att förstå arbetstidslagen i Sverige, vi har ju vuxit upp med att jobba så många av dygnets timmar säger A med ett leende.”

Som ung vuxen flyttade A till Kabul för att försöka nå sin dröm: att arbeta med film och kanske bli skådespelare. Det slutade med att han studerade till filmregissör mot sin pappas vilja.

”Att arbeta med film var oförenligt med den religiösa livsstil min familj hade”, berättar A. I stället blev det journalistutbildning och A började arbeta som lärare på journalistutbildningen. A levde farligt – han var kristen i hemlighet. Efter en attack riktat mot familjen i hemdistriktet uttalades direkta hot mot A och han blev tvungen att fly landet. Hans frus familj bröt med honom och han fick inte ha kontakt med sin fru på fyra år.
”Hade jag inte flytt hade jag inte levt idag”, säger A.

Flykten gick till Iran där A levde som kristen i smyg och jobbade svart på ett bygge. ”Om jag hade blivit upptäckt hade de skickat mig tillbaka. De hade dödat mig”, säger A allvarligt.

I Iran fick han höra att vägarna till Europa öppnats, att det fanns en möjlighet att ta sig dit och drömmen om frihet gjorde att han tog kontakt med smugglare. Det är svårt för A att berätta. Båten gick sönder mellan Turkiet och Grekland. A satt i den trasiga båten i fyra timmar och var säker på att han skulle dö. Men det kom till slut en båt som tog dem till Aten. Han kände till Sverige och visste att landet var tryggt och att människorna var snälla.

Efter en lång resa genom Europa kom så A till Sverige och fick direkt skyddsbehövande flyktingstatus. Äntligen trygg. Året var 2015. Då började nästa resa som gick från Västerås via Kiruna för att sedan sluta med att han placeradess av Migrationsverket i Uppsala 2018. A är målmedveten och har god studievana. Han studerar SFI, spenderar mycket tid på biblioteket och drömmer om att jobba. Hösten 2018 möttes jag och A på en rekryteringsträff på Arbetsförmedlingen, vilket ledde till att A började jobba extra i ett avdelningskök på den verksamhet jag då ansvarade för. Att komma in på en arbetsplats betydde allt, säger A. Utan erfarenhet och utan språk är det en omöjlighet. – Att få arbetskompisar och bli del av en gemenskap på en arbetsplats var viktigt för mig. Och att få bidra, att få betala skatt och vara en del av samhället. 

I höstas tog A undersköterskeexamen och har nu just blivit fast anställd som undersköterska i den verksamhet jag ansvarar för. A är trygg, självförsörjande och en stolt skattebetalare som nu kämpar för att få återförenas med sin fru.

Jag som hade lyckan att födas som kvinna i en trygg demokrati kan aldrig förstå men jag kan öppna dörrar, bli en del av mina medarbetares nya hemland och en guide in i det nya landet.

Idag börjar vi en insamling på min arbetsplats. Vi ska samla hygienartiklar, blöjor, väskor och annat som våra vänner från Ukraina kan behöva. Tillsammans gör vi skillnad. Låt oss stanna upp i tacksamhet för att vi lever i trygghet och att vi kan ta demokratin för given. Inget är viktigare.

Var rädda om varandra,

Erika Norlander Ekberg

Sekreterare i Chefer & Ledare och styrelseledamot sedan 2020